[et_pb_section admin_label=”section”][et_pb_row admin_label=”row”][et_pb_column type=”4_4″][et_pb_text admin_label=”Text”]

Hagalund i Solna utgörs av åtta stycken blå 14-våningshus som stod färdiga 1973. Över Hagalundsgatan löper gångbroar som binder samman gårdarna mellan husen. En trafiklösning som återfinns i andra miljonprogramsområden. Bostadsområdet är byggt på gamla Hagalund som var ett egnahemsområde som blev en kåkstad. I korthet så såg de styrande på 1940-50 talet, området som i förfall med och omfattande sociala problem. De boende protesterade utan större framgång. I slutet av 1960-talet startade rivningarna och endast ett fåtal byggnader från gamla Hagalund finns kvar idag. Dock finns en utsmyckning i Solna centrums T-banestation till åminnelse av gamla Hagalund, en sorts hyllningsgest eller om man vill, pekfinger mot de beslutsfattare som beslutade om rivningarna. Det finns mycket skrivet om historiken om det gamla Hagalund medan om det om dagens Hagalund finns lite. De beskrivningar som finns handlar i de flesta fall om utanförskap,  sociala problem och fulhet största allmänhet. Alltså ungefär samma sorts beskrivning som om det gamla området.

På Solna stads hemsida står att läsa: ”Och visst kan man påstå att de blå husen är karaktäristiska i stadslandskapet – om man ser dem på håll. Vid närmare betraktande har de dock mycket litet att ge arkitektoniskt. De har tyvärr fått en stereotyp utformning i likhet med dåtidens internationellt gängse arkitektur, som t ex Hötorgscity och universitetet.”¹

Jag tycker det visar på ett återkommande avståndstagande till den här sortens områden som är anmärkningsvärd. I första hand borde en sådan beskrivning rimligtvis uppfattas av de personer som bor i området som stötande. Ett samhälle bör stödja sina invånare oavsett var de råkar bo någonstans. Genom att från officiellt håll nedgradera ett område, om än med några meningar, så banar det väg för att också avveckla det. Jag anar även en generell beröringsskräck som kan härledas ur 1960-talets havererade statsplaner, där mycket från den tiden ses med olust. Om mitt resonemang håller så kan vi här skönja ett cirkulärt mönster, en upprepning av kommunalpolitikers och stadplanerares förakt gentemot vår gemensamma historia. Man kan inte säga det nog många gånger; det är dags för ett ändrat syn- och förhållningssätt till miljonprogrammet. Jag är övertygad om att vi snart kommer att uppfatta de här områdena på ett annat sätt, oavsett om vi vill eller inte.

Om bilderna; alla är tagna vid ett och samma tillfälle, strax innan lunch den 11:e december 2012. Värt att notera i bild nummer 5, Hagalunds Centrum, är att taket som verkar ha kommit till på 1990-talet, har en skylt där bokstäverna i ”HAGALUND” korresponderar till de åtta blå husen.

¹http://www.solna.se/sv/stadsbyggnad-trafik/arkitektur-kulturmiljoer/arkitektur-i-solna/hagalund/

[/et_pb_text][/et_pb_column][/et_pb_row][/et_pb_section]