Den här texten har sitt ursprung i mina upplevelser och intryck i samband med fotograferingsuppdrag i mäklarbranschen. För att få bra bilder, blir en stor del av jobbet att komponera så att så lite saker som möjligt kommer med i bildfältet. Fotografiernas utseende påverkas av kampen mellan verklighetens behov av materiellt välstånd och minimalistisk estetik i idévärlden.

Samma konflikt pågår utanför bilden, behovet av saker gentemot idén om det avskalade rena har blivit en fråga om klass och bildning. Hög klass markeras genom få men utvalda saker, medan de lägre klasserna har många, alltså ett omvänt förhållande sett ur ett historiskt perspektiv. I takt med vår ökande konsumtion blir hemmet allt mer komplicerat att organisera och med detta skapas nya marknader. Råden och instruktionerna om hur hemmet ska organiseras utgår ofta från att rummets ordning leder till inre harmonin. Minimalist lifestyle har 58 miljoner träffar på google, begreppet decluttering 49 och Marie Kondo 38. 

När jag läser texter om marknadsföring och konsumtionsmönster är det slående att i princip alla utgår från idén om att vi blir vilseledda av reklam genom att den triggar begär att konsumera. Marknadsföringens grundprincip är att få oss att köpa en specifik produkt i konkurrens med andra av samma sort. Därför kan studiet av reklam inte ge svaret på varför vi (över)konsumerar i sin helhet, utan svaret måste sökas någon annanstans.

Vad är det då som driver vår konsumtion? Svaret menar jag ligger i sparandet.

 

 

Sparas

Blir stående framför soptunnan med blicken riktad ned i lådan med saker som rensats ut under senaste storstädningen. Tvekan kommer krypande, något av det här kan ändå komma till användning i framtiden. Ställer in lådan i garderoben, bland alla de andra sakerna som också väntar på att komma till nytta.

I lägenheten är det trångt av staplade lådor, flyttkartonger och gamla förpackningar i olika storlekar, som passats ihop i ett vindlande system med plastpåsar, tidningspapper och gamla räkningar som tätning i arkitekturen.
Mannen som bor här har inte slängt något sedan slutet på 1980-talet. Han berättar att det var något som en dag gjorde honom oförmögen att göra sig av med saker. Det började med en liten förändring i synaps i nervbanan, som avgjorde hur hans framtida sparande skulle utvecklas. Lappen han höll ovanför papperskorgen lämnade inte handen utan landade istället på köksbordet. Vilken sorts papper är glömt sedan länge men det finns någonstans i röran. När han berättar om utvecklingen fram till idag, är det med förvåning inför sig själv som han talar. Och som om det var en autonom process bortom hans kontroll.

Framtid

Jag söker sparandets logik. Kanske är det den ständigt närvarande osäkerheten inför framtiden som formar hur vi tänker och gör sparandet så centralt. Spåren av ovisshet ligger också i språket. Vi har ett stort antal sätt att beskriva skeenden i dåtid men bara ett för framtid. Allt vi planerar för bygger på historiska erfarenheter (som ju inte alltid är definitiva) och de slutsatser som kan dras ur dessa. Detta är avgörande, eftersom framtiden ofta inte blir som vi tänkt, måste sparandet därför omfatta fler än en sak. Vi kan förhålla oss till framtiden på olika sätt, önskvärd, trolig, möjlig osvi. Riskerna måste alltså spridas.
Osäkerheten kan bli övermäktig för en del, där sparandet blir okontrollerat eller som mannen i början av den här berättelsen, som en dag inte längre fattade några beslut kring sakernas plats eller status.

 

 

Platsen

En förutsättning för sparandet är att vi är bofasta. Genom att vara stationära på en plats kan vi samla på oss saker som kan vara viktiga för vår överlevnad. Vi får lära oss att sparande är något positivt. Pengar på banken, sparsamheten en dygd.
I kontrast kan man titta på nomadiserad livsföring, som är i konflikt med den bofaste. Detta är en universell konflikt där de som bor på ett och samma ställe uppfattar nomaden som oplanerad och tärande på de resurser som den bofaste sparat. Flyktingar upplevs som problem innan de blir bofasta och en del av den sparande befolkningen. De tiggande romerna från Östeuropa, som aldrig kommer bli bofasta stör oss, trots att de inte utgör något hot mot vårt sparande.

Övergångar, transitioner

På en flygplats efter att ha bott utomlands ett tag, med över 100 kilos övervikt tvingar fram snabba beslut om vad som kan sparas. På det polerade stengolvet låg de öppnade resväskorna med innehållet öppet för beskådan av personal och andra resenärer. Tiden för avgång kom allt närmare och slängandet av saker blev allt mer slumpartat och sporadiskt. Det som var omsorgsfullt utvalt och nedpackat kändes allt mindre viktigt ju mer som slängdes. I efterhand minns jag bara själva handlingen, sakerna är som om de aldrig funnits.
Platser för avresa utgör noder där resenären genomgår en transition där hen behöver bestämma vad den ska föra med sig till nästa plats. Färdmedlet avgör mängden som kan föras med sig, i vissa fall hur mycket vi orkar bära med oss, ibland regler fastställda av fordonets bärkraft. Resenären blir nomad.

Flykten och flytten

När man flyr från en plats blir valen av det som ska sparas kritiska, den bofaste blir för en tid nomaden som bara kan ta med det som går att bära med sig. Vissa kanske inte kan ta med sig några ägodelar alls. Minnen kopplade till föremål lämnas kvar på platsen och försvinner, kanske blir de någon annans. Exempel på sakers förändrade värde i samband med flykt är känd. Det som en gång varit högt värderat kan plötsligt vara värt en limpa bröd eller chokladkaka. De som i panik måste lämna platsen lämnar kvar det mesta. För de som inte behöver fly uppstår istället en möjlighet att investera. Baron Rotschild sägs direkt efter slaget vid Waterloo ha yttrat; ”the time to buy is when there’s blood in the streets (even if the blood is your own)”.
När man flyttar gör man andra typer av val, utifrån utrymme och avstånd. Vad som ska sparas kan ge upphov till djup funderingar och såväl inre som yttre konflikter och existentiell kris. Även här uppstår valen över vad som ska följa med i flytten, vad som ska lagras för framtiden och vad som göras av med.

Om kriget eller krisen kommer

Preppers försöker utifrån olika scenarion skapa lager för framtida bruk. På forum med inriktning på livet efter systemkollapsen pågår oändliga diskussioner om vad som är bäst att skaffa inför framtiden. I och med att samhällen kan kollapsa av olika anledningar, behöver också planering av lagren anpassas efter olika scenarion med resultat i att de bli omfattande. Man behöver alltså ha minst två av samma sak. Återigen sprida riskerna

Masskonsumtion är lika med ”massparande” ?

Beteenden som uppmärksammats vid utförsäljningar i butiker t.ex fenomenet Black Friday påminner om plundring när samhället har slutat fungera. Människor rusar in i butiker och bär iväg på första bästa sak kan förefalla desperat. Men konsumtionsmönstret i samband med super-reor är inte ett planlöst slöseri med pengar, driven av marknadsföring, utan snarare en rationell handling där vår drift att spara kommer till uttryck. Att avfärda det som att en lättledd massa reagerar på stimuli, underställd begäret i största allmänhet, är att underskatta fenomenet och missar masskonsumtionens och sparandes mekanismer. Genom att köpa mycket stärker vi vår materiella trygghet inför en oviss framtid.

Arkitektur

Sparande har sin egen arkitektur, funktionsutrymmen som garderober, vindar, källare osv. Möjligheten att lagra saker har utvecklats och förfinats under vår utveckling. Genom att vi blivit bättre på att spara (konsumera) och slänger mindre, har arkitekturen som ska omsluta sparandet även den fått större proportioner. På åkrar längs vägarna och i före detta industriområden i städernas utkanter, i sällskap med köpladorna, ligger hyrlagren där vi kan placera våra ”investeringar”. Hyrlagrens innandöme består av labyrintiska gångar och dörrar i korrugerad plåt. Gångarna är rena och upplysta, inget avslöjar vad som finns bakom dörrarna. Vi ska kunna lita på att våra saker förvaltas tryggt i väntan på att de ska komma till användning.
Det finns en intressant parallell med samlande. Samlingar stoppas in i speciellt framtagen arkitektur, avsedd att lyfta fram innehållet i samlingen. Konstsamlingar är ett bra exempel på objekt som inte har något inneboende värde utan där värdet styrs av andra mekanismer. Här blir arkitekturen extra viktig. Dess roll är att visa samlingen på bästa sätt och höja värdet på denna, både ekonomiskt och konstnärligt. Viktiga samlingar sköts om av specialister, curators som skapar program och kan placera in den i olika kontexter och diskurser för att den ständigt ska hållas aktuell. Samlingen kan därigenom omskrivas av andra specialister, konstvetare och kritiker som viktig del av värdehöjningen. Till skillnad från sparande är samlandet en upphöjd syssla, som kräver expertis och uthållighet av samlaren.
Arkivet är en intressant variant, där sparande och samlande möts. Arkivering är både sparande och samlande, material och data sparas för framtiden och forskningen. Samma sak här, eftersom ingen vet vad som blir intressant eller viktigt för framtiden sparas stora mängder material. För att arkivet inte enbart ska bli en avstjälpningsplats av dokument och handlingar behöver innehållet kategoriseras, göras sökbart. Arkiven växer även de fast med en dold arkitektur, gärna nedåt, i bergrum. Efterfrågan på arkivarier ökar i takt med produktionen av digital information.

Slutförvar

Jag har många gånger blivit glad för att någon för länge sedan sparat något för framtiden, som en aktiv handling, en förutsägelse om att just den där saken skulle komma att bli uppskattad. Eller blev den liggande, glömdes bort, undgick upptäckt och slängning. Men även dessa är gåvor till framtiden.
Slutförvaret vid Forsmark är ett världsunikt exempel på ett sorts sparande för framtiden. Visserligen inte med utgångspunkt från framtida användning men det ger ändå en intressant vinkel på fenomenet sparande och tid. Tanken är att det uttjänta kärnbränslet ska ligga inkapslat i behållare i minst hundratusen år. Tidsperspektivet är svindlande. Med stor sannolikhet kommer nästa istid då ha raderat alla spår av det som en gång var Sverige. De människor som i denna framtid öppnar dörrarna till slutförvaret kommer tala ett annat språk, då de språk som talas i dag har försvunnit. Vägen ned i berget till utrymmena kommer vara avgränsade med portar med symboler som ska varna för vad som väntar där inne. Själva kapslarna ska också ha symboler som ska förstås som ”öppnas ej före år 102010”. Det är inte självklart att piktogrammen för död och strålrisk kommer att ha samma betydelse för framtida människor. Kanske kommer symbolerna vara svårtydda som hällristningar från bronsåldern. I och med planeringen av slutförvaret har arkeologerii beskrivit hur vi ska förstå en framtida arkeologi och utmaningen i att kommunicera med människor i en avlägsen framtid.
Ett liknande framtidsproblem finns i Pioneer-plaketten iiisom följer med rymdsonderna Pioneer 10 och 11 som ”snart” kommer lämna vårt solsystem. Som en flaskpost är plaketten tänkt att med hjälp av symboler och bild beskriva oss som varelser, var vi befinner oss osv. Hur dessa bilder och symboler kan komma att tolkas av utomjordisk intelligens är, vad vi vet, än så länge en öppen historia.

Arkeologi

Likväl som vi själva (förmodligen) hoppas på ett gott eftermäle så har tidigare generationer, gjort detsamma. De tydligaste är kanske är de monument och ruiner efter imperier och deras härskare som lämnats kvar som ett slags officiell bild över storheten. Egentligen är det där andra, soporna, skiten och avlagringarna som kan ge oss bilden av det förflutna, det där som inte var avsett att sparas men glömdes bort. För att anknyta till fotografiet och fotograferandet, så är det de misslyckade, oavsiktliga och kasserade bilderna som i efterhand kanske kan ge oss en klarare bild av vår tid.

 

 

Bilder och text ©Tobias Sjödin 2019

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *