Tobias Sjödin studerar arkitekturfotots inre väsen

 

Bildkonsten och i synnerhet fotografiet är intimt länkad till den tekniska utvecklingen. Ny teknik som mindre kameror, bättre optik, snabbare och mer högupplösta medium att registrera bilden på osv, är avgörande för hur den fotografiska mediet har utvecklats, både visuellt och estetiskt. Man behöver inte i detalj känna till hur fotografiets teknik och estetik utvecklats för att kunna se skillnad på genrebilder som nyhetsbilder, reklam eller mode som är tagna för 50 år sedan och idag. När det kommer till arkitekturfotografi som genre, för man kan mycket väl tala om en sådan, så har det inte hänt mycket, trots den ovan nämnda tekniska/estetiska utvecklingen.  Där arkitekturen i sig har förändrats (exakt hur överlåter jag till arkitekter) syns tydliga rötter från den Viktorianska tiden, när det kommer till  den fotografiska gestaltningen av den samma. Man kan möjligtvis se en utveckling av genren i USA på 40- 50 talet där fotograferna Julius Shulman (västkusten) och Ezra Stoller (östkusten) satte standarden för hur gestaltningen av den tidens arkitektur skulle göras. Kortfattat så använde de sig av storformatskameror med möjligt till perspektivkorrektion för att få fram en så ”rättvisande” bild som möjligt. Resultatet blev estetiskt välkomponerade, superrealistiska men samtidigt statiska, oengagerade bilder¹ med sällan eller aldrig några människor närvarande. Det är märkligt att detta estetiska ideal lever kvar så starkt än idag.

Tittar vi på svenskt arkitekturfoto så är det en fotograf ² som är dominerande inom området och som återupprepar Stollers bildspråk, inget fel med det men jag menar att det hämmar en utveckling inom genren. Naturligtvis är en sådan fotograf ett starkt varumärke som gör det attraktivt för arkitekter och andra att anlita honom eller för den delen, andra fotografer som gör likadana bilder, eftersom det då blir ”som det ska vara”. Upprepningen gränsar till det komiska, nästan som traditionellt kinesiskt tuschmåleri där kopiering av gamla mästare har den största relevansen och värdet, inte att skapa något nytt.

Varför är då det här viktigt? Jag kan bara gå till mig själv; av all den arkitektur jag känner till så har jag sett det mesta som tvådimensionell representation i form av fotografier, tryckta i böcker eller tidskrifter. Min bild av arkitekturen blir därigenom helt styrd av denna likriktning.

Jag tror att det finns mycket att göra här och det skulle vara intressant att se en ny estetisk relation mellan fotografiet och arkitekturen. Dags att bryta den estetiska hegemonin inom arkitekturfotografiet!

— — — — — — — — — — — — — — — — — —

1) Eftersom jag uteslutande använder eget bildmaterial på bloggen så får man själv leta upp exempelbilder genom valfri sökmotor.

2) Jag exemplifierar inte med enskilda fotografer eftersom det handlar om en generell kritik mot en estetisk likriktning inte ett personligt utövande.

 

En fotograf som jag vill lyfta fram är Sune Sundahl som hade en annan ingång till just den här genren http://www.arkitekturmuseet.se/bildbyra/fotografer_2/

Bilden till vänster är från en dokumentation från ett jobb som jag gjorde för reklambyrån ACNE, i bakgrunden den tidigare Tjeckoslovakiska ambassaden på Floragatan i Stockholm. Till höger; pågående bygge vid Norra stationsområdet så som sett från bilen i ca 50 km/h på E4/E20